Nature strikes back

Andernas indianstammar drabbas hårt av klimatförändringarna. Temperaturerna på de Andinska höjderna höjs och nederbörden minskar vilket såklart påverkar jordbruk och grödor. Traditionellt har Sydamerikas indianer ett starkt band till naturen. De hyser en enorm respekt och vördnad för Pachamama,  Moder Jord. Deras kultur är också starkt länkad till naturen och jordbruket. Det är förstås typiskt att de som är mest beroende av naturen och påverkas mest av klimatförändringarna har minst chans att påverka. De saknar ekonomiskt makt och politiskt inflytande.

Under kursen jag läst här i Tucumán, om just Andernas kulturer, geografi och historia, kom jag över en indiansk tolkning av klimatförändringarna. Istället för att se klimatförändringarna som en direkt konsekvens av vår tids koldioxidutsläpp, ser man det som Pachamamas sätt att berätta för mänskligheten att hon blir överexploaterad.

Tanken på naturen som en självständig enhet i maktkamp med människan är skrämmande, men något som tilltalar mig. Om vi är snälla är den snäll tillbaka, annars kan den sätta igång och djävlas. Vulkanutbrottet från Eyjafjallajökul, Island, i våras är ju det perfekta exemplet. Eller nyheten om en fiskebåt som kantrade på grund av enorma örlogsmaneter (klicka här. Älskar kommentaren  "till slut uppförde sig lasten som gelé").

Sådana här händelser liksom påminner oss om att hur vi än försöker tämja naturen så går det inte riktigt. Vi kan inte lita på att den kommer bete sig som vi vill. Maneterna kan gå till attack och ett askmoln kan förlama omfattande delar av den globala flygtrafiken i veckor. Djuren och Pachamama i maskopi för att sätta mänskligheten på plats. Jag gillar't.

Jag skulle nästan kunna  köpa den indianska tolkningen om det inte vore för att det så sällan är de rika och främst ansvariga för utsläppen och klimatförändringarna som drabbas av dess konsekvenser. Jordbävningarna på Haiti och i Chile till exempel drabbade nästan uteslutande de mest fattiga. Vulkanutbrottet är typ det enda undantaget jag kan komma på, och så de övernaturligt stora maneterna som manifesterade mot överfiske förstås.

Nej, allt är bara för jävla orättvist.

Skillnaden mellan att vara och att finnas

Hej alla bloggläsare ;)

På min kurs om de andiska kulturerna här i Tucumán har vi på sistone fått läsa mycket av Rodolfo Kusch. På Wiki kan man läsa att han var verksam som professor i filosofía y letra, på Buenos Aires universitet. Han föddes 1922 och dog 1979. Det som gjorde Rodolfo Kusch speciell var hans syn på det ”populära” tänkandet, eller det ”folkliga” tänkandet i Latinamerika som något helt jämställt med den occidentala, eller, det västerländska tänkandet som av hans samtids intellektuella såg som något överlägset.

Kusch menade att Latinamerikas intellektuella hela tiden idealiserat det västerländska tankesättet och ställt det över det inhemska, det ursprungliga och det folkliga. Idag kan det låta konstigt att generalisera på det sätt som Kusch gjorde när han beskrev och jämförde ”européen” och ”indianen”, men det är kanske bara för att vi utgår från att det ligger ett förakt för ”indianen” inbyggt i titeln. Det är just detta som Kusch vände sig mot, den hegemoni det västerländska tankesättet innehar. 

Vad är då detta västerländska tankesätt enligt Rodolfo Kusch, och hur skiljer det sig från det latinamerikanska? Jag ska försöka förklara, men först måste jag ha en grundlektion i spansk grammatik. Jag hoppas ni kommer förstå.

I svenskan, och i engelskan med för den delen, använder vi ett verb för att vara och finnas.

Alltså; jag är 23 år gammal, jag är student, jag är i Sydamerika. I spanskan skiljer man mellan Ser och Estar. Ser står för det permanenta och estar för det flyktiga. Medan ser mer eller mindre definierar permanenta drag, eller oföränderliga tillstånd som härkomst eller kön, så definierar estar tillfälliga tillstånd, som var man befinner sig eller hur man känner sig. Skillnaden mellan ser och estar är ungefär som skillnaden mellan att vara och att finnas. Det finns ironiska undantag, som att man till exempel använder estar om döden. Som om inte döden vore det mest permanenta...

Rodolfo Kusch menade att det västerländska tänkandet representeras av ”ser”, det vill säga strävan efter att vara ”någon”, medan det ursprungliga, indianska tänkandet representeras av ”estar”, det vill säga, att finnas. Det västerländska sättet att tänka innehåller enligt Kusch en besatthet av att vara någon. Att vara framgångsrik, att lyckas. För oss västerlänningar är livet en resa, en ständig strävan efter nåt bättre, ett bättre tillstånd, ett rikare liv. För ursprungsbefolkningarna, enligt Kusch, finns inte denna strävan, utan man bara finns. Man accepterar världen och naturen som den är, och försöker leva i enighet med den istället för att modifiera och styra den. Enligt Kusch har vi västerlänningar skapat en andra verklighet, teorins och föremålens verklighet, som skiljer sig från den ursprungliga verkligheten, naturens och myternas verklighet, och det är denna epistemologi som har tagits för sann och given. Kuschs ambition var helt enkelt att belysa detta andra förhållningssätt, utan att utgå från att det ena är bättre än det andra, och ifrågasätta och utmana det västerländska tankesättet som det korrekta.

På en resa i Cafayate hade jag turen att få en mycket trevlig guide av indianskt ursprung. Han ville inte fotograferas, eftersom hans folk av tradition trodde att man förlorade en bit av sin själ varje gång ett foto togs av en. Det låter såklart väldigt vidskepligt, men i ljuset av de teorier som Kusch för fram förstår jag den här ursprungsbefolkningens ovilja att fotograferas på ett nytt sätt. Man ska kanske inte anta att deras motvilja mot fotografier ligger i en faktisk rädsla för att kameran på nåt magiskt sätt lyckas stjäla en bit av ens själ, utan snarare som ett kritiskt ställningstagande gentemot det västerländska sättet att leva på, sättet att vara. Tänk på vår besatthet med fotografier, hur vi hela tiden vill dokumentera det vi är med om. Tänk på hur vi alltid poserar leendes som ett slags intyg, eller bevis, för hur trevligt vi har det. Tänk på Facebook. Jag tycker det säger mycket om hur vi ser på vår existens, och hur vi ser på livet som en resa. Tänk på hur stor plats koncepten framgång och utveckling har i våra liv. Tänk vad skönt om vi kunde släppa allt det där och bara... just det, finnas.

Kuschs teorier är naturligtvis mer elaborerade och detaljerade än min ytterst ytliga sammanfattning!

Ruinas de Quilmes. Bilden visar ruinerna av en indianstad i nordvästra Argentina som lyckades motstå den spanska kolonisationen under hela tre generationer. Detta tack vare sin kunskap om den bergiga och klippiga terrängen som spanjorerna hade svårt att ta sig fram i med sina hästar.

Ett fint hus i Amaicha

Två vänner och en lama

Machokultur

I Argentina finns machokulturen fast förankrad i alla normer och ideal. Det märks på tv, i tidningar, i sociala sammanhang, och när man som tjej tex går på en gata.

Lonely Planets Argentinaguide har uppmärksammat att kvinnor i San Miguel de Tucumán kan vänta sig ovanligt många flirtiga kommentarer jämfört med andra städer i Argentina. Det stämmer verkligen. Busvisslingarna, kommentarerna och de äckligt smackande pussljuden verkar inte gå att undkomma.

De kommer från män i alla åldrar, unga som gamla och verkar vara ett reflexmässigt beteende. Det spelar ingen roll vad jag har på mig eller hur jag ser ut. Jag är tjej, och de är killar, och de måste visa det. Männen här är som en gatumaffia. De äger gatan och har tagit sig rätten att kränka vem som helst som går på den. Naturligtvis gäller detta inte alla män här, men tillräckligt många för att jag ska dra mig för att gå ut själv. Tillräckligt många för att det ska ske undantagslöst varenda gång jag går ut.

Jag har frågat tjejer här hur de brukar handskas med detta och de säger att det bästa är att ignorera. Det gör mig också förbannad. Det är ju självklart att det inte är det bästa! Det är ju just det som gör att killarna/männen kan fortsätta. Att det inte är någon som reagerar. De vet att vi hör och ser, men vi låtsas inte om det, vilket blir ett sorts tyst medgivande om sakernas tillstånd.

För ett par dagar sen gick jag själv på en gata och såg en grupp unga män stå och samtala. Jag kände direkt den obehagliga klumpen i magen och såg mig om efter utvägar. Jag kunde korsa gatan eller vända på klacken, men det var ju inte dit jag skulle. Sen blev jag arg, ska inte jag kunna gå på en gata utan att känna obehag? Ska inte jag kunna passera en grupp killar utan spänna hela kroppen i väntan på de oundvikliga kommentarerna? Eller om man vänder på det - ska inte killarna kunna få stå på en gata och prata utan att känna press på sig att demonstrera sin manlighet och heterosexualitet så fort en tjej går förbi?

Hursomhelst så bestämde jag mig för att inte fly, utan för att slåss. Naturligtvis inte i bokstavlig mening, men jag hade en plan. När kommentarerna kom skulle jag säga något tillbaka, eller göra något. Jag fortsatte mina steg i killarnas riktning, och som vanligt tystnade de när jag närmade mig. Fem par ögon som granskade mig och slutligen en som öppnade munnen och sade "hermosa, preciosa" (vilket betyder typ vacker, fin") just när jag passerade. Jag vände mig om, såg honom i ögonen och låtsasspydde högljutt i luften mellan oss. Sen fortsatte jag gå. Med lätta steg.

På en gata i cafayate

Presentation

Hej!

Jag heter Cecilia och kommer från Göteborg. Jag är 23 år gammal och pluggar Statsvetenskap, Internationella Relationer, och Latinamerikastudier vid Göteborgs Universitet.

Just nu befinner jag mig i Argentina, närmare bestämt i San Miguel de Tucumán.Här gör jag ett studieutbyte och studerar vad som i Sverige vid hemkosten magiskt kommer att omvandlas till Latinamerikastudier. Jag läser två kurser. Den ena handlar om sociala rörelser i Argentina på 60- och 70-talet, och den andra om Andernas hisoria, geografi och kulturer. Det är en hel del att läsa, och dessutom på spanska som jag inte kan flytande direkt. Jag jobbar på det, kan man säga. Spanskan alltså.

En kyrka i stan en vacker vårdag

Jag kan ibland tycka att det blir lite stressigt med folk som har massa intressen, är engagerade, aktiva. Folk som är med i föreningar och  går på möten. Jag känner naturligtvis också en stark beundran inför dessa människor, respekt, och kanske även ett viss mått avund. Jag tror att stressen jag känner över de här gummimänniskorna beror på dåligt samvete. De får mig att känna mig lat. Kanske borde jag själv förkovra mig helt i något? Bli grym på att sticka, spela gitarr, skriva poesi, baka, mode, ja vadsomhelst. Men jag har ju inget intresse precis som jag vill ägna så mycket tid åt. Jag är nog ganska rastlös egentligen. Gillar många saker och gör mycket, men inte tillräckligt bra eller länge för att kunna kalla det en hobby. Inte med tillräckligt engagemang för att helt gå upp i det. Inte tillräckligt för att starta en blogg om det. Men strunt samma! Nu har jag startat en blogg och får väl se vart den leder mig, eller vart jag leder den...

//Cecilia